Lost again?

Ja, då var det dax för lite tankar i kvällen/natten igen...

Vad ska man säga om livet egentligen?
Life works in mysterious ways...
Jag förstår mig inte på mig själv längre... Jag anser att jag brukar ha ganska god kontakt med mig själv, förstå vad jag behöver och sånt. Men tänk hur mycket brudar kan ställa till det för en! Det räcker med att de finns, så fort de börjar betyda något så etsar de sig fast i tankarna.

Jag har så mycket kärlek i mig som vill ut! Jag vill känna tvåsamheten, jag vill vakna upp bredvid henne, fixa frukost tillsammans med henne, äta med henne, gå ut och gå med henne, kolla på film med henne, ha sex med henne, kyssa henne, visa min kärlek för henne! Men vem är hon? Vart finns hon? Är det så lätt så hon är rakt framför ögonen på mig men jag inte märker det? Är det så att man kanske ska växa in i något för att det ska bli bra? Kan man inte känna som jag kände den där gången, när jag var i Danmark, rökte tills jag var blå i ansiktet (någon form av allergi eller astma) och pratade med henne. Jag var inte lycklig när hon inte var där! Jag lade mig att sova under bar himmel eftersom det fanns ett eluttag där, så jag kunde ladda min mobil. Det började regna... Ändå kände jag att det var värt det!
Allt måste inte vara komplicerat! Eller ja, det var vad jag trodde ett litet tag... Men det har visat sig att även den enklaste sak även går att få komplicerad.

Jag pratade med morsans gubbe om det här. Han sa: "Alltså, sånt där kan man inte gå och oroa sig för! Själva oroandet är värre än själva problemet när det väl kommer! Och förresten, jag har under de senaste 2 åren träffat på en väldig klok kille, han brukar säga: "Det fixar sig!" Känner du igen det? Det är nämligen din bibel! Jag har till och med tagit efter det! Allting fixar sig!"


Ja, visst fixar allt sig! Det är bara en fråga om hur. Alltså, ibland förlorar man fotfästet i sin tro. Jag tror att det finns en mening med allt som sker, men när man är precis uppe i det, är det svårt att se det uppenbara. Vad man ska lära sig och så. Men nu är jag helt lost igen! Jag ifrågasätter varför detta ska hända mig? Hur kan det vara bestämt att det ska vara som det är just nu? Har inte jag offrat tillräckligt för kärleken? Men om ett tag kanske det är enklare att se just varför...

Är jag patetisk när det kommer till kärlek? Är jag så fruktansvärt sugen på det tvåsamma att jag ser det i minsta lilla detalj hos den jag håller kär eller tycker om? Jag behöver bekräftelse i ett förhållande... Visst, jag erkänner jag tenderar till att bli dumsnäll emellanåt. Men hur ska jag handskas med problem då? Ska jag vara dumsnäll, vända ut och in på mig själv för att alltid ställa upp, precis som jag skulle gjort i början av ett förhållande? Eller det verkar vara en djävligt dålig taktik förresten. Since I've been there, done that...

När har man lidit tillräckligt? När ska hjärtat och hjärnan samarbeta? När kommer man bli hel? Kommer man bli hel? Hur mycket mer orkar jag? Många svåra frågor, få svar som vanligt. Men när man bloggar om det så kanske någon läser det, känner lite medkänsla för vad jag känner. Kanske till och med känner igen sig själv i det hela? Hoppas jag får er att stanna upp, tänka efter på vad man håller på med egentligen... Men stanna inte för länge, då är risken att man fastnar. Antar att det är det jag gjort nu...
Skit samma, det löser sig, sa han som sket i vasken.

Gud, vad skönt det är med semester i alla fall!

Nej, nu är det dax att dra en liprulle...

Tills nästa gång! Gå på din intuition! Lita på känslan!