Fasen, vad vissa skruvar satt...
Det funkade inte... Men vi får väl se om det släpper med mer 55-6.
Gud... Jag vete fan. Hur mycket mer ska man orka? Varenda gång som man kommer till arbetet är det någon som frågar... Hur är det med dig?! osv. Jätteskönt att man har stödet från sina kollegor!
Idag kom en läkare och sade många positiva grejer om mig! Att han kände sig trygg när jag jobbar, att jag har koll på läget. Att jag kan gipsa m.m. Han har till och med startat en namninsamling bland läkare på ortopedkliniken! Shit! Jag blir riktigt rörd! Jag är pågränsen till att lipa för tillfället faktiskt... Alla ger mig ett jättestöd!
Tyvärr är det nog kört ändå. Jag har börjat acceptera faktumet att kanske hamna på KAVA. LAS är ju LAS... Hur ska jag kunna försvara mig själv och det jag tror på, om jag inte går med på att bli omplacerad? Hur ska jag kunna behålla ansiktet som facklig företrädare? När jag ena stunden jobbar för LAS och andra stunden blir eventuellt plockad av LAS-listan pga omständigheter som jag inte kan påverka! Dessutom så är det ju det jag vill! Jag vill inte vara någon annanstans än akuten!
Nej, jag vet inte... *suck*
Jag ska ut och röka nu är planen!
Kraaam Alfred
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar