Fredag!

ja, idag är nog en sån där dag som man bara skulle vilja krypa ner framför en bra film, under en filt med någon och bara mysa! Ja, det är fan sant! Är på sånt djälva myshumör!

Gud, vad patetisk man är egentligen. Handlar livet bara om 2-samhet? Är man egocentrisk om man känner att man verkligen vill ha kärlek? Nej, jag tror inte det...
Man är uppvuxen med 1-2 föräldrar om man har tur, och förhoppningsvis så älskade de en när man växte upp... Man fick sin kärlek av sina päron... När jag sedan blev tonåring så började man naturligtvis intressera sig för det täckta könet... Det kändes som ett naturligt steg på något sätt. Efter detta så lärde man sig att älska något annat än sina föräldrar. Även om man fortfarande har en stark kärlek till nyss nämnda personer.

Men nu när man blivit av med några tjejer i sitt liv, när ens hjärta är skadat, längtar det fortfarande efter kärlek! "Hjärtat har sina skäl som förnuftet aldrig fattar" Det kanske är så.
Hjärtat känner, hjärnan tänker... Om det blir en konflikt mellan dessa, vad väljer man?

Hur vet man "vem" som har rätt? Många säger att man ska gå på känslan. En del säger lita till förnuftet. Men om man inte underhåller hjärtat, så tynar det bort mer och mer, och tillslut tappas kopplingen mellan hjärna och hjärta. Man kan bli sorgsen för att man valde, att inte välja.
"Vem" är det som gör att man har drömmar? Är det hjärtat eller hjärnan? Är känslan av att man verkligen vill göra något, hjärnans påhitt, eller är det en koppling mellan hjärta och hjärna?

Hjärtat är rädd för att bli sårat... Hjärnan säger naturligtvis nej till att gå på känslan, eftersom det är hjärnan som får hjälpa hjärtat att räta ut känslorna sedan. Alltså, det måste finnas en koppling mellan dessa!

Kan ensamhet hjälpa en att uppleva kärlek på något nytt sätt? Hjärtat vill ju känna! Kan man hitta en kärlek i livet till något annat än en person eller djur? Är det där som religionen kommer in? Är det därför man "blir frälst" i Jesus?

Om jag skulle leva som jag en gång drömde om, dvs flytta ut i skogen mitt ute i Tiveden, utan ström, och bara leva på självjordbruk. Kanske skaffa en häst, som kan hjälpa mig dra ur timmer ur skogen. Såga ved med bågsåg, och hugga ner träd med yxa. Ta ut hästen och skörda mitt egna sådda vete, mala mitt eget mjöl, baka mitt eget bröd. Fiska min egen fisk, jaga, slakta mina djur. Kanske ha några höns som får gå på gården och sprätta. Om man skulle göra detta några år om man skulle totalt säga upp kontakten med världen och bara leva själv med djuren, skulle man då nå en högre medvetenhet av kärlek? Skulle man då börja prata värdssjälens språk? Hur skulle det bli om man helt plötsligt fick för sig att flytta tillbaka till civilisationen?

Livet går väldigt fort fram. Avstånden krymper för varje bokstav jag skriver... Allt ska gå snabbare och snabbare. Man arbetar snabbare, har med sig mobilen överallt, internet ska gå snabbare och snabbare, bilarna och motorcyklarna blir snabbare och snabbare. Tågen går snabbare... Blir det så att man glömmer av det enkla? Om man färdas snabbt, tappar man då det man hade förr i tiden, när det snabbaste man kunde ta sig fram med var häst? När jag blåser fram i 260 km/h på hojjen, hinner verkligen själen med i den hastigheten?

En av de finaste filmerna jag vet, är "Into the Wild" eftersom jag kan identifiera mig väldig mycket med huvudrollsinnehavaren, får nog fan kolla på den i kväll.
Om jag nu inte börjar läsa: "Djävulen och fröken Prym" av Paulo Coelho...

"Du vet väl om att du är värdefull! Att du är älskad här och nu! Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du!!!!"

Med dessa visdomsord avslutar jag dagens blogg, den blev faktiskt djupare än vad jag hade tänkt mig. Men börjar man riva i något hörn, så kommer många tankar. Många frågor, men få svar.

Tills nästa gång, vad litar du på? Känslan eller tanken?
Kraaaam Alfred